Den här boken hade jag nog aldrig ens tänkt på om jag inte fått den i julklapp. Kanske hade jag inte heller ens läst den om jag inte lovat mig själv att inte låta mina fördomar styra mitt läsande. Hur kul skulle det kunna vara att läsa en bok om skog skriven av en professor i biovetenskap?
Ack så fel jag hade. Den här boken är riktigt, riktigt bra, och jag har lärt mig mycket av att läsa den. Jag har också blivit sugen på att ta ner den gamla bortglömda boken om svensk flora och fauna jag fick en gång, och faktiskt gå ut i naturen och se vad jag kan hitta.
Läs den. Den är bra. Gå sedan ut i naturen och se vad du hittar. Tag med dig en kompis och förbluffa denne med dina kunskaper om skogen, träden och några av de 25 000 arter som lever där.
Once upon a time, there lived a boy named Timothy Hunter. He seemed like a very usual sort of boys. Except.
Kat Howard, Books of Magic: Moveable Type
Books of Magic: Moveable Type av Kate Howard handlar om en engelsk pojke med mörkt hår, glasögon och ett trassligt liv, som en dag blir förutspådd att han skall bli världens mäktigaste magiker, och sedan får han en vit uggla. Och, ja, det låter såklart som Harry Potter, men den här historien kom ut sju år före den första Harry Potter-boken, och det är en helt annan historia. Helt annan.
Timothy Hunter bor med sin enarmade pappa i en lägenhet i London, och han går i skolan precis som alla andra tonåringar. Han har en vän som heter Ellie, som tyvärr råkar försvinna in i en bok, och en fiende som heter Tyler, som helt ovetande lierar sig med den onda sidan i berättelsen, den som vill att Timothy skall dö.
För så är det. Det finns många som vill att Timothy skall dö. Dels de goda krafterna som hellre ser att han dör än att han blir en av de onda, och dels de onda som också hellre ser att han dör, av precis samma anledning. Han har få vänner, om man inte räknar den galna bagladyn Hettie och hans engelsklärarinna, Dr Rose. Medan Hettie är galen men troligtvis god, så är engelsklärarinnan vid sina sinnens fulla bruk, men förmodligen ond. Timothy har det inte lätt.
Books of Magic: Moveable Type av Kate Howard knyts samman med The Sandman Universe genom inledningskapitlet, och som återfinns även i inledningen till House of Whispers. Det som knyter ihop berättelserna är att The Dreaming, riket där The Sandman är härskare, håller på att falla samman sedan han själv blivit inspärrad, och att detta får konsekvenser i hela universum. Jag vet inte riktigt vart berättelsen tar vägen efter del ett, och hur den vävs samman med de andra berättelserna, men jag lovar att återkomma i frågan.
Wow – this was good! Timothy Hunter may look like Harry Potter and share some of his other traits, but this is a completely different story, set in a completely different world. Although the story works fine on its own, you will find it more interesting if you read it as part of the ever expanding Sandman Universe.
”Which door would I open? I’d open any of them. I love doors. Anything that leads to possibilities.”
— Neil Gaiman, Neverwhere
I går gick jag i mål med Neverwhere av Neil Gaiman. Jaq började att läsa den som pappersbok på engelska, men övergick sedan till att växla mellan att läsa på papper och att läsa digitalt och på svenska, eftersom Storytel inte har den på engelska.
Neverwhere handlar om hur en helt vanlig man i ett helt vanligt London en dag träffar en mycket ovanlig kvinna från ett mycket ovanligt London. Han släpper bokstavligen allt han har för händer och faller handlöst genom sprickorna i verkligheten ned till det undre London, London Below. Och där nere, i en värld som få av oss känner till och ännu färre har besökt, där börjar äventyret.
Gaiman guidar oss vant mellan platser som vi alla känner väl till här uppe men som ser helt annorlunda ut där nere. Vi får träffa de mest groteska varelser, som sitt utseende och uppförande till trots framstår som helt normala i den verklighet de tillhör. Det finns inget som är konstigt i London Below, utom möjligen de personer som trillar ner dit från världen ovanför.
Den helt vanlige mannen, Richard Mayhew, och den mycket ovanliga kvinnan, Door, dras obönhörligen till varandra, och inser snabbt att deras öden är intimt sammanlänkade. Tillsammans med markisen av Carabas och livvakten Hunter har de ett uppdrag att utföra: att finna ängeln Islington för att ta reda på vem som mördat Doors familj. Tiden är emellertid knapp, eftersom de har två lejda mördare hack i häl, och dessutom en förrädare mitt ibland sig.
Gaimans fantastiska historia framförs med en närmast frustande berättarglädje, och vad jag kan förstå så är det en uppföljare på gång. Neverwhere anges som London Below #1 på Goodreads, med How the Marquis Got His Coat Back som #2 och The Seven Sisters som #3. How the Marquis Got His Coat Back har redan publicerats, och tills vidare får vi bida vår tid i väntan på The Seven Sisters.
I realize now I should have read this a long time ago, but I am happy that I finally got my thumb out and did so. This story is a treat, and once you’ve read it you’ll never be able to walk the streets of London or ride the London Underground without wondering where London Above and London Below intersect.
Bibliografi
Gaiman, N (2021). Neverwhere, Headline Publishing Group, London
I vintras, när vi var och hälsade på sonen som tillsammans med sina stridskamrater vaktade Hans Majestät Konungen, passade vi på att besöka Drottningholms slott. Vi träffade även på Calliope, epikens och elegins musa på en trappavsats inne på slottet en kall vinterdag. Det var bistert utomhus, och isen låg fortfarande på Mälaren, men slottet var trots lågsäsong öppet för allmänheten och marginellt varmare än utomhus.
På väg upp till den andra våningen passerade vi en samling skulpturer som föreställer de nio musorna, Mnemosynes döttrar. Clio, historieskrivarnas musa kände jag till sedan gammalt men de andra sju kände jag knappt till alls. Förutom Calliope då, som jag stött på i Sandman-världen. Där råkar hon förvisso ganska illa ut innan hon räddas av Morpheus: hon tillfångatas och utnyttjas av två misslyckade författare som genom sina övergrepp vinner ära och berömmelse. Förmodligen gick det bättre för henne i verkligheten, eller vad man nu skall kalla den mytologiska världen.
Calliope avbildas oftast med en bokrulle eller en skrivtavla, men statyn på Drottningholm bär en tjock bok under ena armen och en lagerkrans närmast hjärtat. Enligt mytologin är hon mor till Orpheus, och det var hon som lärde honom att sjunga. Hon räknas ibland som den musa som Homeros åkallade i Iliaden och Odysséen, och tillika åkallar Vergilius henne i Aeniden. Dante apostroferar henne i Purgatorio och till och med Bob Dylan ägnar henne en strof i Mother of Muses.
Jag kan tänka mig att det finns en lång rad av misslyckade författare som förgäves försökt att vinna denna musas gunst. Jag är såklart en av dem, men jag kan ändå skryta med att en gång ha träffat henne, Callliope, epikens och elegins musa, på en trappavsats på ett vinterkallt slott. Så kanske skall jag inte ge upp hoppet riktigt ännu. En dag kanske hon ler även mot mig, vem vet?
Förmodligen hade James Frazer skrivit sin bok The Golden Bough även om han inte hade sett tavlan The Golden Bough av William Turner. Kanske hade han inte valt just den titeln, och kanske hade hans bok fått ett annat fokus. Ingen vet, och kanske kan det kvitta, för nu blev det ju inte så.
Tavlan finns numera på Tate Gallery, men den visas av någon anledning inte publikt längre. Frazer måste ha sett den på National Gallery, där den hängde innan den flyttades 1929. Han inleder förordet till sin bok med en fråga: ”Who does not know Turner’s picture of the Golden Bough?” Första gången jag läste den så hade jag inte det. Nu har jag det, och läser med andra ögon än då.
Mitt fokus då var att hitta kopplingen till Cthulhu-mytologin, detta eftersom Frazers bok nämns som en källa till denna i rollspelet Call of Cthulhu. Jag fattade ärligt talat inte varför då, men fattade ärligt talat inte så mycket på den tiden. Annat är det nu, tänker jag, och gör ett nytt försök.
Det jag slås av nu, är att Frazer så urskiljningslöst samlar intryck från än den ena delen av världen, och än den andra. På samma sätt spänner intrycken över tusentals år, och ett stort antal kulturer som omöjligen skulle kunna ha tagit intryck av varandra. Av alla dessa intryck skapar han sin bild av hur människan förhållit sig till gudarna, naturen och fruktbarheten, och den bilden blir förvånande entydig. Och enfaldig.
Men tavlan då? Är den inte fin? Jodå, det är en vacker tavla. Vi får se hur sibyllan i Cumae håller upp en gyllene gren som hon skurit till hjälten Aeneas så att han skall kunna stiga ned i dödsriket och tala med sin far. Vi får se hur ödena (parcae) dansar runt en eld, men någon Aeneas syns inte till. Vackert är det, emellertid.
Jag kan inte låta bli att i tanken återvända till The Golden Bough av William Turner. Särskilt inte när jag läser Frazer, och än mindre så när jag läser T.S. Eliot. Allt hänger ihop, och kanske fattar jag tillräckligt av vad jag läser nu för att förstå hur.
The History of Caliph Vathek av William Beckford räknas som en gotisk roman, men är egentligen mer en exotisk berättelse om ett fjärran land i en fjärran tid med ett visst mått av övernaturliga inslag. Personerna i boken är stereotyper som rör sig i en stereotypisk värld. Säkerligen fungerade detta bättre i en tid där kunskapen om andra kulturer och om andra länder begränsades till det man hört och det man läst om dem, men det fungerar inte alls i vår upplysta nutid.
Berättelsen om hur Kalif Vathek lockas från sin position som den rätta trons försvarare till att slutligen hamna allra längst ned i helvetets mörker är fantastisk i ordets rätta bemärkelse. Beckford tar verkligen ut svängarna, och inga excesser undslipper oss. Han är dock tämligen okunnig om de kulturer och miljöer som utgör berättelsens kulisser, och hänfaller skamlöst till fördomsfulla och direkt människofientliga beskrivningar av muslimer, indier och afrikaner: söderhavskungen Efraims tidigare så kontroversiella epitet bleknar i jämförelse.
Kanske skall man inte döma Beckford för hårt: även han var ett barn av sin tid och kan inte lastas för att den tid han levde i såg saker på ett annat sätt än vi gör nu. Det jag funderar litet på är varför världens alla textrevisionister låter den här sortens texter vara. Vet någon?
The History of Caliph Vatekh is not really a gothic novel proper, but is rather an exotic fairytale with gothic elements thrown in for good measure. It is a good read, but like many of the books written back in the day, it could have been shortened without any loss of quality.
Next on my list of gothic novels is The Mysteries of Udolpho by Ann Radcliffe.
Jag tror inte att jag var äldre än elva år när jag första gången läste Jaques Tardis serier om Adele Blanc-Sec. Jag hade tröttnat på barn- och ungdomsserierna och snokade rätt på avdelningen för vuxenserier, och det jag hittade där läste jag med skräckblandad förtjusning. Nuförtiden är det nästan omöjligt att hitta dessa serieböcker på biblioteken, men på Bokbörsen fanns det jag sökte: The Extraordinary Adventures of Adele Blanc-Sec2. Del två visserligen, men man får vara glad för det lilla.
Denna samlingsutgåva, innehållande The Mad Scientist och Mummies on Parade, är en fortsättning på den första samlingsutgåvan, och jag hoppas att jag inom kort kommer att få tag på den också.
The Mad Scientist
Denna historia börjar i januari 2012, och Paris är täckt av snö. Adèle är på väg hem, men förföljs av en mystisk man, som efter att hon konfronterat honom visar sig vara en vetenskapsman som vill bjuda in henne till en seans. Seansen leder henne vidare in i ett äventyr där en belevad pithecanthropus, en 3000-årig mumie, en lönnmördare och en galen vetenskapsman tillsammans med en assyrisk/babylonsk demon och en sexbent enmanstank sammanstrålar i explosiv final framför Notre dame-latedralen.
Berättelsen ger oss förstås inga svar utan lämnar oss med fler frågor, men det gör inte så mycket när fortsättningen följer på nästa sida. Detta är den stora fördelen med samlingsutgåvor.
Mummies on Parade
Mummies on Parade inleds med att en högligen berusad vin- och spritförsäljare raglar hem genom parisnatten och upptäcker att någon hängt upp ett väl inpackat lik försett med ett gethuvud under Triumfbågen. Två dagar senare hittar samme man ytterligare ett lik, utstyrt på samma sätt, men den här gången uppspetat på staketet till Jardin des Tuileries. Detta går Adèles näsa förbi, där hon sitter och skriver klart berättelsen om sina egna upplevelser, men snart nog knackar det på dörren och äventyret kan börja.
Även i den här historien får vi möta rader av märkliga personer: fler galna vetenskapsmän, fler mumier, fler lönnmördare samt ytterligare ett möte med demonen Pazuzu tillsammans med djävulen själv. Tråkigt nog dör Adèle i slutet av berättelsen, men det vi kan vara säkra på att hon kommer tillbaka i nästa album. Det lönar sig att ha vänner som kan väcka de döda…
This is indeed a blast from the past! Two remarkable stories about a remarkable person in a remarkable era: a story about waking the dead, another story about when the dead awaken, an Adèle Blanc Sec as the super-cool heroine and a Paris 120 years ago.
You really need to have read the first two installments in the series to get all the details, but these stories themselves stand on their own just fine. They are becoming increasingly hard to find, but are well worth the effort.
Det sägs att The Monk av Matthew Lewis skrevs på tio veckor av en nittonåring. Det är såklart inte omöjligt, men min erfarenhet av nittonåringar och deras skrivande är att de svårligen kan få ur sig en hel roman på tio veckor. Men men, konstigare saker har hänt och man skall nog aldrig bli förvånad…
Hur som helst: boken handlar om hur munken Ambrosio går från hängiven fromhet till ett bottenlöst moraliskt förfall. Längs vägen hinner han med att synda svårt på alla upptänkliga sätt: han ljuger, horar, mördar, förgiftar, utövar svartkonst, våldtar, begår incest och ingår slutligen ett avtal med Lucifer för att undkomma sin skuld.
Vid sin sida har han Matilda, en ung kvinna som förklär sig till munk för att kunna komma Ambrosio nära. Hon frestar honom med sin kvinnliga fägring och sina magiska förmågor och visar sig vara en demon, utsänd av Lucifer för att snärja honom och leda honom till fördärvet.
Givetvis finns det goda människor också: 15-åriga Antonia, som blir föremål för Ambrosios amorösa ambitioner och sedermera visar sig vara hans lillasyster. Agnes, som tvingats i kloster och som där blivit gravid och instängd allra längst ned i klostrets katakomber. Don Lorenzo, som efter att ha träffat Antonia ett par minuter bestämmer sig för att gifta sig med henne. Don Raymond, som förälskat sig i Agnes och som gång på gång misslyckas med att frita henne.
Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan personer och platser, men flödet känns inte helt genomtänkt. Tvärtom förklaras händelser och förlopp i efterhand på ett sätt som känns som efterkonstruktioner. Det saknas dock inte färgstarka personer, dråpliga händelser och erotiska eskapader, vilket gör att boken sällan blir tråkig. Riktigt läskig blir den dock inte, trots att den innehåller allt en gothic novel skall innehålla.
The Monk av Matthew Lewis tog förmodligen mer än tio veckor att skriva, men att den skrevs av en nittonåring är fullt möjligt. Jag har emellertid svårt att tro att en modern nittonåring skulle kunna skriva den, eftersom de allra flesta moderna nittonåringar inte skulle klara att läsa den. Tråkigt nog, eftersom boken är mer än läsvärd.
This book was a most pleasant surprise! After having read The Castle of Otranto I was a bit put off reading gothic novels, but The Monk certainly brought me back on track. Next in line is The History of Caliph Vathek :-)!
Ni som inte har läst The Castle of Otranto av Horace Walpole har egentligen inte gått miste om något. Det här är en bok man läser för att man skall ha läst den, inte för att det är en särskilt bra bok utan för att den är en viktig bok. Alla viktiga böcker är inte bra böcker, men man bör ha läst dem ändå tycker jag.
Boken handlar om hur Manfred, härskare över Otranto, gör allt som står i hans makt för att han skall få en arvinge som kan föra hans släkt vidare. Det vilar nämligen en förbannelse över honom och hans släkt: slottet och kungadömet skall tas ifrån dem den dag den rättmätige ägaren vuxit sig för stor för att bo i det. Han har lyckats hitta en fästmö, Isabella, till sin sin klemige son Conrad, och hoppas på att han på så sätt skall säkra sin ätts fortbestånd.
Det går emellertid inte så bra för Conrad, eftersom det en dag faller en enorm hjälm från ovan och krossar honom. Manfred blir såklart tillintetgjord av sorg över sin döde son, men glömmer snart detta och bestämmer sig för att själv skaffa sig en arvinge genom att skilja sig från sin fru (och tillika släkting) Hippolita och gifta sig med Isabella. Isabella är inte särskilt intresserad av att gifta sig med sin tilltänkta svärfar, och flyr från honom till slottskyrkan.
Efter många turer kommer så Frederic, Isabellas pappa, och räddar henne. Berättelsen slutar med att hon gifter sig med slottets rättmätiga ägare, Theodore. Manfred ångrar sina dumheter och drar sig tillsammans med Hippolita till ett religiöst liv, och en spöklik varelse utropar att spådomen har förverkligats och slottet rasar samman.
Boken är ingen läsupplevelse, eftersom berättelsen är minst sagt fånig, men den är likväl viktig eftersom den räknas som den första i raden av gothic novels, eller gotiska romaner på svenska, och på sätt utgör startpunkten för den moderna skräcklitteraturen. Och det är nog så man skall läsa The Castle of Otranto av Horace Walpole: inte som en bra bok utan som en viktig bok.
This is no easy beginner for those who want to get started on gothic novels. Even though it is recognized as the starting point of the gothic tradition in literature, it never really takes off and is mostly boring and ridiculous. Pick up ”The Monk” instead, to start with.
I går såg vi en bearbetning av George Orwells Djurfarmen med Teater Halland på Folkets Hus i Ulricehamn. Vi åkte i princip mangrant, men det är svårt att få med sig riktigt alla nu när de små blivit stora och flyttat hemifrån. Orwell är alltid bra, och teater är alltid roligt, så det här blev både roligt och bra för de som åkte med.
Föreställningen speglade boken mycket väl, och tog även historien med in i nutiden. Att knyta an till nutiden i en gammal historia är svårt utan att det blir krystat, men här fungerade det bra och skrämde inte bort de av oss som vill att man helst skall vara texten trogen. Referensen till det klonade fåret Dolly gick förmodligen över huvudet på de yngsta i publiken, men jag tror inte att det gjorde särskilt mycket.
Min favorit i boken har alltid varit arbetshästen Boxer, som med sin styrka, sin lojalitet och sin vilja att göra sitt bästa sliter ihjäl sig för ett högre goda. Detta högre goda bryr sig emellertid inte ett dugg om honom sedan han blivit förbrukad, mer än att han får göra en sista insats i klisterfabriken. Vi är såklart bättre på att ta hand om våra gamla nu än förr, men mycket av det otacksamma slitet genom livet tycker jag mig se ännu. Boxer i Teater Hallands tappning var också min favorit på scenen. Bra jobbat, Boxer!
Föreställningen fångar skickligt upp det som Solzjenitsyn kallat språkets elasticitet när grisarna bit för bit förenklar och reviderar animalismens manifest, till sin egen fördel. Kanske saknar jag litet en tydligare koppling till hur samma mekanismer fortfarande fungerar och används för dunkla syften. Kanke hade jag också gärna sett en jämnare tidsfördelning mellan akterna: med en så kort andra akt blir slutet alltför abrupt, och jag hade kunnat tänka mig att stryka pausen och köra föreställningen i ett svep.
Hade jag fortfarande varit svensklärare så hade jag gärna tagit med mig mina elever. Teater är alltid roligt, och Orwell är alltid bra, men den här föreställningen är mer än bara bra och rolig eftersom budskapet i historien är så viktigt. Läs mer om Djurfarmen med Teater Halland här!
Robinson Crusoe blir räddad den 19:e december 1686, efter att ha spenderat 28 år på sin öde ö. Ett skepp anländer till ön för att sätta iland skeppets kapten och två av hans män efter att besättningen gjort myteri. Robinson hjälper kaptenen att ta tillbaka kontrollen över skeppet, och får i gengäld åka med hem tillbaka till England.
Alla känner förstås till berättelsen om Robinson Crusoe, och många har säkert läst boken i någon form. Några har kanske till och med läst boken i dess ursprungliga och oförkortade form, men jag vågar påstå att ganska få känner till bokens ursprungliga och oförkortade titel: The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates. Written by Himself. Lägg den på minnet, den som kan!
Jag har såklart läst boken i sin ursprungliga och oförkortade form, och en gång tid tiden kunde jag hela den ursprungliga och oförkortade titeln. Förr eller senare kommer den sortens kunskap till nytta, tänkte jag, men nu har det gått mer än 28 år och jag har fortfarande inte fått frågan om originalets ursprungliga och oförkortade titel. Livet är emellertid inte slut ännu, och jag har inte slutat hoppas. En dag händer det!
Robinson Crusoe blir räddad den 19:e december 1686, men det kommer att ta ytterligare drygt ett halvår för honom att komma hem, bara för att upptäcka att tiden inte stått still under hans frånvaro, och att många av de som han känt och älskat hade glömt bort honom.
Köp boken här, eller här. Mycket bok för under hundralappen.
En försvarares dårtal är Siri von Essens fiktiva genmäle till Strindbergs version av historien om deras förhållande. Siri gestaltas på Göteborgs stadsteater av Siri Fagerudd, och föreställningen ges i direkt anslutning till En dåres försvarstal. Detta är en av årets höjdpunkter: födelsedagsteater med nästan hela familjen, i år för fjärde gången om jag räknar rätt.
Den Siri vi möter på scenen tar inga fångar. På mjuk, sjungande finlandssvenska ger hon oss sin version av historien, osminkat och naket. Hennes sanning slår hårt eftersom orden hon klär den i klingar så melodiskt, och kanske ännu hårdare när hon emellanåt förgör sina antagonister på deras egen dialekt. Med finlandsfärjan som fond häller hon i sig öl efter öl och vältrar sig i sin förnedring. Friherrinnan Siri von Essen har blivit en pinsam vulgodrottning som under en halvtimme varje kväll tar selfies med fulla finnar på våning 8 när buffén har stängt.
Men hon är samtidigt mycket mer än så. Siri, både Strindbergs ex och den Siri som spelar henne, rör sig omärkligt mellan 1800-tal och nutid, mellan det subtila och det vulgära och mellan glödande kärlek och iskallt hat. Amy Winehouse’s Back to Black blir det perfekta karaoke-valet och framförs precis så taffligt som man kan önska sig, men ändå med en känsla som känns så äkta och så stark att den lämnar en eftersmak av avslagen Karhu, direkt ur burken.
Under kvällen har vi fått höra båda parternas slutpläderingar, och frågan är inte vilken av dessa som är sann. Ni som läst Berättelsen om Pi vet att den stora frågan egentligen är en annan. Inget handlar om vilken historia som är sann, utan vilken man föredrar, och jag föredrar nog Siri von Essens. En försvarares dårtal vann mitt hjärta, och blev en perfekt avslutning på kvällen.
Läs mer här. Jag skriver också om En dåres försvarstalhär.
