En försvarares dårtal är Siri von Essens fiktiva genmäle till Strindbergs version av historien om deras förhållande. Siri gestaltas på Göteborgs stadsteater av Siri Fagerudd, och föreställningen ges i direkt anslutning till En dåres försvarstal. Detta är en av årets höjdpunkter: födelsedagsteater med nästan hela familjen, i år för fjärde gången om jag räknar rätt.
Den Siri vi möter på scenen tar inga fångar. På mjuk, sjungande finlandssvenska ger hon oss sin version av historien, osminkat och naket. Hennes sanning slår hårt eftersom orden hon klär den i klingar så melodiskt, och kanske ännu hårdare när hon emellanåt förgör sina antagonister på deras egen dialekt. Med finlandsfärjan som fond häller hon i sig öl efter öl och vältrar sig i sin förnedring. Friherrinnan Siri von Essen har blivit en pinsam vulgodrottning som under en halvtimme varje kväll tar selfies med fulla finnar på våning 8 när buffén har stängt.
Men hon är samtidigt mycket mer än så. Siri, både Strindbergs ex och den Siri som spelar henne, rör sig omärkligt mellan 1800-tal och nutid, mellan det subtila och det vulgära och mellan glödande kärlek och iskallt hat. Amy Winehouse’s Back to Black blir det perfekta karaoke-valet och framförs precis så taffligt som man kan önska sig, men ändå med en känsla som känns så äkta och så stark att den lämnar en eftersmak av avslagen Karhu, direkt ur burken.
Under kvällen har vi fått höra båda parternas slutpläderingar, och frågan är inte vilken av dessa som är sann. Ni som läst Berättelsen om Pi vet att den stora frågan egentligen är en annan. Inget handlar om vilken historia som är sann, utan vilken man föredrar, och jag föredrar nog Siri von Essens. En försvarares dårtal vann mitt hjärta, och blev en perfekt avslutning på kvällen.