I vintras, när vi var och hälsade på sonen som tillsammans med sina stridskamrater vaktade Hans Majestät Konungen, passade vi på att besöka Drottningholms slott. Vi träffade även på Calliope, epikens och elegins musa på en trappavsats inne på slottet en kall vinterdag. Det var bistert utomhus, och isen låg fortfarande på Mälaren, men slottet var trots lågsäsong öppet för allmänheten och marginellt varmare än utomhus.
På väg upp till den andra våningen passerade vi en samling skulpturer som föreställer de nio musorna, Mnemosynes döttrar. Clio, historieskrivarnas musa kände jag till sedan gammalt men de andra sju kände jag knappt till alls. Förutom Calliope då, som jag stött på i Sandman-världen. Där råkar hon förvisso ganska illa ut innan hon räddas av Morpheus: hon tillfångatas och utnyttjas av två misslyckade författare som genom sina övergrepp vinner ära och berömmelse. Förmodligen gick det bättre för henne i verkligheten, eller vad man nu skall kalla den mytologiska världen.
Calliope avbildas oftast med en bokrulle eller en skrivtavla, men statyn på Drottningholm bär en tjock bok under ena armen och en lagerkrans närmast hjärtat. Enligt mytologin är hon mor till Orpheus, och det var hon som lärde honom att sjunga. Hon räknas ibland som den musa som Homeros åkallade i Iliaden och Odysséen, och tillika åkallar Vergilius henne i Aeniden. Dante apostroferar henne i Purgatorio och till och med Bob Dylan ägnar henne en strof i Mother of Muses.
Jag kan tänka mig att det finns en lång rad av misslyckade författare som förgäves försökt att vinna denna musas gunst. Jag är såklart en av dem, men jag kan ändå skryta med att en gång ha träffat henne, Callliope, epikens och elegins musa, på en trappavsats på ett vinterkallt slott. Så kanske skall jag inte ge upp hoppet riktigt ännu. En dag kanske hon ler även mot mig, vem vet?