Förmodligen hade James Frazer skrivit sin bok The Golden Bough även om han inte hade sett tavlan The Golden Bough av William Turner. Kanske hade han inte valt just den titeln, och kanske hade hans bok fått ett annat fokus. Ingen vet, och kanske kan det kvitta, för nu blev det ju inte så.
Tavlan finns numera på Tate Gallery, men den visas av någon anledning inte publikt längre. Frazer måste ha sett den på National Gallery, där den hängde innan den flyttades 1929. Han inleder förordet till sin bok med en fråga: ”Who does not know Turner’s picture of the Golden Bough?” Första gången jag läste den så hade jag inte det. Nu har jag det, och läser med andra ögon än då.
Mitt fokus då var att hitta kopplingen till Cthulhu-mytologin, detta eftersom Frazers bok nämns som en källa till denna i rollspelet Call of Cthulhu. Jag fattade ärligt talat inte varför då, men fattade ärligt talat inte så mycket på den tiden. Annat är det nu, tänker jag, och gör ett nytt försök.
Det jag slås av nu, är att Frazer så urskiljningslöst samlar intryck från än den ena delen av världen, och än den andra. På samma sätt spänner intrycken över tusentals år, och ett stort antal kulturer som omöjligen skulle kunna ha tagit intryck av varandra. Av alla dessa intryck skapar han sin bild av hur människan förhållit sig till gudarna, naturen och fruktbarheten, och den bilden blir förvånande entydig. Och enfaldig.
Men tavlan då? Är den inte fin? Jodå, det är en vacker tavla. Vi får se hur sibyllan i Cumae håller upp en gyllene gren som hon skurit till hjälten Aeneas så att han skall kunna stiga ned i dödsriket och tala med sin far. Vi får se hur ödena (parcae) dansar runt en eld, men någon Aeneas syns inte till. Vackert är det, emellertid.
Jag kan inte låta bli att i tanken återvända till The Golden Bough av William Turner. Särskilt inte när jag läser Frazer, och än mindre så när jag läser T.S. Eliot. Allt hänger ihop, och kanske fattar jag tillräckligt av vad jag läser nu för att förstå hur.