Författare: Johannes

Tivedens nationalpark var verkligen ett äventyr. Jag och gossarna startade tidigt på morgonen eftersom det är en bit att åka: nästan hela vägen upp längs Vättern och därefter ett par mil till i djup, tät skog. Vuxna barn med körkort gör heldagsutflykter så mycket enklare, eftersom man kan dela på körningen och slippa dra hela lasset själv.

Men vilken vildmark det var. Det är inte så svårt att förstå att folk inte gärna gav sig in i skogen här förr i tyden. Även nu med röjda stigar var terrängen svårforcerad, brant, tvär och närmast vresig, men också trolskt vacker och storslagen. Vi gick två av lederna: Trollkyrkorundan före lunch och Stenkällerundan efter. Barnen gick utan knot, och det märks att gammal faktiskt är äldst, hela tiden.

Trollkyrkorundan är inte särskilt lång om man bara ser till antalet kilometer, men den är oerhört krävande för oss vanliga vandrare. Det är nästan lika mycket ner som upp, och stundom är det så brant att man bara kan ta sig fram med hjälp av trappor. Utsikten från Lilla Trollkyrkan är magnifik, även om vi inte kunde se Vadstena på andra sidan Vättern.

Stenkällerundan är inte heller den särskilt lång, men den var trots detta desto mer krävande. Kanske inte så mycket för unga och spänstiga människor, men för gamla gubbar som jag blev det en riktig strapats. Stenkällan, som givit leden dess namn, är ett hålrum som bildats av tre väldiga stenblock som staplats på varandra under istiden. Vi krånglade oss ner hela vägen, skrev våra namn i gästboken och gick sedan tillbaka till entrén.

Tivedens nationalpark återvänder vi gärna till någon gång. Det var många ställen som vi inte riktigt hann med, men en annan dag hinner vi säkert om vi inte har så bråttom därifrån.

Läs mer här.

Jag åker till Komosse naturreservat med jämna mellanrum. Minst ett par gånger om året, och gärna tidigt om morgonen så att jag och de som följer med kan ha med oss frukost att äta i lugn och ro i tystnaden. Det är tystnaden jag söker nämligen, och ödsligheten. Och båda finns där, bara någon mil bort.

Vägen till Komosse snirklar sig fram genom tassemarkerna, med skogen tätt inpå. Det går inte att köra fort, ens om man skulle vilja det, och det får ta den tid det tar. Parkeringen är förhoppningsvis tom när man kommer, men även om det står bilar där så betyder det inte att man kommer att se någon annan människa ändå. Så stor är mossen.

Stigen övergår snart i spänger, träden blir lägre och skogen spricker upp för att låta mossen ta över och öppna upp sig så långt ögat kan nå. Man behöver inte gå länge för att hitta lugnet och tystnaden. Varje gång jag går här känns det som att komma hem. Inte för att jag skulle vilja bo här, men jag skulle nog vilja vara här litet oftare.

Jag tror säkert att initierade fågelskådare och drivna fältbiologer ser helt andra saker än jag gör. En fågel är en fågel är en fågel, och mossa är precis just det: mossa. Mitt fokus är ett annat: ödsligheten är det jag ser, och jag ser min plats i den. Min plats på jorden.

Snart nog åker jag till Komosse naturreservat igen. Kanske får jag med mig något av barnen, kanske inte. I värsta fall åker jag själv, men det är roligare med sällskap. Det var länge sedan nu, och det känns att det är dags. Ödsligheten kallar!

Läs mer här eller här.

Ekopark Omberg har en stor plats i mitt hjärta. Jag har har varit där fler gånger än jag kan räkna, och alltid med familjen. Och vackert är det så det räcker till, berget som tronar på Vätterns östra strand. Allra vackrast är det på våren, när bokskogen spruckit upp i skimrande grönt.

Det finns en mängd olika leder att följa, och alla utgår de från Stocklycke Ekoparkscenter. Alla leder är mer eller mindre kuperade, somliga lätta att gå och andra betydligt svårare. Inte sällan slingrar stigarna sig tätt invid branterna och stupen ner mot Vättern, och där går man med hisnande utsikt och hjärtat i halsgropen.

Ellen Keys led går genom skiftande miljöer och passerar Ellen Keys hus längs vägen upp mot Hjässan, bergets högsta punkt och med milsvid utsikt över Vätterns blå vatten och Östgötaslättens vidder. Leden är 6 km lång och passar alldeles perfekt som en introduktion till berget.

Älvarumsleden är något längre än Ellen Keys led, och bjuder på en mängd intressanta naturmiljöer och vackra utsiktspunkter. Man passerar bland annat naturreservatet Storpissan, och om man så önskar kan man ta sig upp till Marbergets stup, där vinjettbilden till den här texten är tagen.

Omberg runt har jag ännu inte haft nöjet att gå, men det skall nog inte vara helt omöjligt att lura med sig barnen en gång till framåt vårkanten. Det är dryga 26 kilometer runt, men jag vill tro att det är väl värt tiden och besväret. Orkar man inte hela vägen så kan man gå fram till Västra väggar, njuta av den vidunderliga utsikten och sedan gå tillbaka till Stocklycke.

Och vill ingen åka med, så åker jag ensam. På våren, när det är som vackrast, och när ljuset i bokskogens lövverk blir sådär overkligt skimrande grönt.

Läs mer om Omberg här eller här.