Författare: Johannes

  • Robinson Crusoe blir räddad

    Robinson Crusoe blir räddad

    Robinson Crusoe blir räddad den 19:e december 1686, efter att ha spenderat 28 år på sin öde ö. Ett skepp anländer till ön för att sätta iland skeppets kapten och två av hans män efter att besättningen gjort myteri. Robinson hjälper kaptenen att ta tillbaka kontrollen över skeppet, och får i gengäld åka med hem tillbaka till England.

    Alla känner förstås till berättelsen om Robinson Crusoe, och många har säkert läst boken i någon form. Några har kanske till och med läst boken i dess ursprungliga och oförkortade form, men jag vågar påstå att ganska få känner till bokens ursprungliga och oförkortade titel: The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates. Written by Himself. Lägg den på minnet, den som kan!

    Jag har såklart läst boken i sin ursprungliga och oförkortade form, och en gång tid tiden kunde jag hela den ursprungliga och oförkortade titeln. Förr eller senare kommer den sortens kunskap till nytta, tänkte jag, men nu har det gått mer än 28 år och jag har fortfarande inte fått frågan om originalets ursprungliga och oförkortade titel. Livet är emellertid inte slut ännu, och jag har inte slutat hoppas. En dag händer det!

    Robinson Crusoe blir räddad den 19:e december 1686, men det kommer att ta ytterligare drygt ett halvår för honom att komma hem, bara för att upptäcka att tiden inte stått still under hans frånvaro, och att många av de som han känt och älskat hade glömt bort honom.

    Köp boken här, eller här. Mycket bok för under hundralappen.

  • Tivedens nationalpark

    Tivedens nationalpark

    Tivedens nationalpark var verkligen ett äventyr. Jag och gossarna startade tidigt på morgonen eftersom det är en bit att åka: nästan hela vägen upp längs Vättern och därefter ett par mil till i djup, tät skog. Vuxna barn med körkort gör heldagsutflykter så mycket enklare, eftersom man kan dela på körningen och slippa dra hela lasset själv.

    Men vilken vildmark det var. Det är inte så svårt att förstå att folk inte gärna gav sig in i skogen här förr i tyden. Även nu med röjda stigar var terrängen svårforcerad, brant, tvär och närmast vresig, men också trolskt vacker och storslagen. Vi gick två av lederna: Trollkyrkorundan före lunch och Stenkällerundan efter. Barnen gick utan knot, och det märks att gammal faktiskt är äldst, hela tiden.

    Trollkyrkorundan är inte särskilt lång om man bara ser till antalet kilometer, men den är oerhört krävande för oss vanliga vandrare. Det är nästan lika mycket ner som upp, och stundom är det så brant att man bara kan ta sig fram med hjälp av trappor. Utsikten från Lilla Trollkyrkan är magnifik, även om vi inte kunde se Vadstena på andra sidan Vättern.

    Tivedens nationalpark - Trollkyrkorundan
    Tivedens nationalpark – Trollkyrkorundan

    Stenkällerundan är inte heller den särskilt lång, men den var trots detta desto mer krävande. Kanske inte så mycket för unga och spänstiga människor, men för gamla gubbar som jag blev det en riktig strapats. Stenkällan, som givit leden dess namn, är ett hålrum som bildats av tre väldiga stenblock som staplats på varandra under istiden. Vi krånglade oss ner hela vägen, skrev våra namn i gästboken och gick sedan tillbaka till entrén.

    Tivedens nationalpark - Stenkällerundan
    Tivedens nationalpark – Stenkällerundan

    Tivedens nationalpark återvänder vi gärna till någon gång. Det var många ställen som vi inte riktigt hann med, men en annan dag hinner vi säkert om vi inte har så bråttom därifrån.

    Läs mer här.

  • En försvarares dårtal

    En försvarares dårtal

    En försvarares dårtal är Siri von Essens fiktiva genmäle till Strindbergs version av historien om deras förhållande. Siri gestaltas på Göteborgs stadsteater av Siri Fagerudd, och föreställningen ges i direkt anslutning till En dåres försvarstal. Detta är en av årets höjdpunkter: födelsedagsteater med nästan hela familjen, i år för fjärde gången om jag räknar rätt.

    Den Siri vi möter på scenen tar inga fångar. På mjuk, sjungande finlandssvenska ger hon oss sin version av historien, osminkat och naket. Hennes sanning slår hårt eftersom orden hon klär den i klingar så melodiskt, och kanske ännu hårdare när hon emellanåt förgör sina antagonister på deras egen dialekt. Med finlandsfärjan som fond häller hon i sig öl efter öl och vältrar sig i sin förnedring. Friherrinnan Siri von Essen har blivit en pinsam vulgodrottning som under en halvtimme varje kväll tar selfies med fulla finnar på våning 8 när buffén har stängt.

    Men hon är samtidigt mycket mer än så. Siri, både Strindbergs ex och den Siri som spelar henne, rör sig omärkligt mellan 1800-tal och nutid, mellan det subtila och det vulgära och mellan glödande kärlek och iskallt hat. Amy Winehouse’s Back to Black blir det perfekta karaoke-valet och framförs precis så taffligt som man kan önska sig, men ändå med en känsla som känns så äkta och så stark att den lämnar en eftersmak av avslagen Karhu, direkt ur burken.

    Under kvällen har vi fått höra båda parternas slutpläderingar, och frågan är inte vilken av dessa som är sann. Ni som läst Berättelsen om Pi vet att den stora frågan egentligen är en annan. Inget handlar om vilken historia som är sann, utan vilken man föredrar, och jag föredrar nog Siri von Essens. En försvarares dårtal vann mitt hjärta, och blev en perfekt avslutning på kvällen.

    Läs mer här. Jag skriver också om En dåres försvarstal här.

    Betyg: 4 av 5.
  • En dåres försvarstal

    En dåres försvarstal

    Sedan några år tillbaka firar vi min födelsedag genom att samla hela familjen och gå på teater. Inte sällan går vi ut och äter också, men det är teaterbesöket som är det viktigaste. I år går vi och ser En dåres försvarstal på Göteborgs stadsteater med Eskil Lundgren i huvudrollen. Samma kväll ges även En försvarares dårtal, som är Siri von Essens version av historien.

    Föreställningen inleds med att August själv kliver halvklädd upp på scenen och börjar berätta sin historia. Han styrker sig längs vägen ur flaskor och glas, han spelar musik på vevgrammofon och han klär sig i maklig takt tills han till slut är färdig med sin monolog och klar att gå ut. För oss sena tiders barn är illusionen perfekt: Strindberg ser ut och för sig precis som vi förväntar oss, även om han själv säkert hade haft en del att säga om hur han framställs.

    Vi vet såklart att vi måste ta det han säger med en nypa salt. Det vi ser är en partsinlaga i en lika blodig som smärtsam skilsmässa, levererad av den svenska historiens mest vältalige kvinnohatare. Vi hör vad han säger, och kanske låter vi oss förtrollas av hans ord, men vi vet också att han inte berättar allt som hänt och att han förmodligen framställer sig själv, sin ex-fru Siri och alla andra på ett sätt som bara gynnar just honom. Vi vet och vi hör, och vi låter oss förtrollas. Har vi kanske dömt honom för hårt?

    Troligen inte. Han ville säkert väl emellanåt, och kanske ångrade han sig emellanåt på riktigt när han fattade att han gjort dumt, och dessutom är han ju vår litteräre gigant, eller hur, och då borde man ju få ta ut svängarna litet? Men nej, vi har nog inte dömt honom för hårt. Med storhet kommer ansvar, och det räcker inte att vara en gigant om man samtidigt uppför sig som ett asshole.

    En dåres försvarstal avslutas med att August själv lämnar scenen, nu färdigklädd och redo att möta världen. Han har sagt sitt och tagit sin hämnd, och är nog ganska nöjd med sig själv. Men. Siri fick inte riktigt så hon teg, utan hon bidar sin tid längst bak på scenen, och när giganten gått tar hon den i besittning.

    Läs mer här eller här. Jag skriver också om En försvarares dårtal här.

    Betyg: 3.5 av 5.
  • Komosse naturreservat

    Komosse naturreservat

    Jag åker till Komosse naturreservat med jämna mellanrum. Minst ett par gånger om året, och gärna tidigt om morgonen så att jag och de som följer med kan ha med oss frukost att äta i lugn och ro i tystnaden. Det är tystnaden jag söker nämligen, och ödsligheten. Och båda finns där, bara någon mil bort.

    Vägen till Komosse snirklar sig fram genom tassemarkerna, med skogen tätt inpå. Det går inte att köra fort, ens om man skulle vilja det, och det får ta den tid det tar. Parkeringen är förhoppningsvis tom när man kommer, men även om det står bilar där så betyder det inte att man kommer att se någon annan människa ändå. Så stor är mossen.

    Stigen övergår snart i spänger, träden blir lägre och skogen spricker upp för att låta mossen ta över och öppna upp sig så långt ögat kan nå. Man behöver inte gå länge för att hitta lugnet och tystnaden. Varje gång jag går här känns det som att komma hem. Inte för att jag skulle vilja bo här, men jag skulle nog vilja vara här litet oftare.

    Jag tror säkert att initierade fågelskådare och drivna fältbiologer ser helt andra saker än jag gör. En fågel är en fågel är en fågel, och mossa är precis just det: mossa. Mitt fokus är ett annat: ödsligheten är det jag ser, och jag ser min plats i den. Min plats på jorden.

    Snart nog åker jag till Komosse naturreservat igen. Kanske får jag med mig något av barnen, kanske inte. I värsta fall åker jag själv, men det är roligare med sällskap. Det var länge sedan nu, och det känns att det är dags. Ödsligheten kallar!

    Läs mer här eller här.

  • The Sandman Volume 1

    The Sandman Volume 1

    Som så många andra som inte läser vuxenserier upptäckte jag inte The Sandman innan jag såg serien på Netflix. Efter att ha sett serien i sin helhet (11 avsnitt i säsong 1, och en säsong till kommer!) blev jag såklart sugen på att läsa, och hittade två böcker i serien på Science Fiction-bokhandeln.

    För mig har tecknade serier under större delen av mitt liv varit. Stålmannen och Fantomen, Kalle Anka och 91:an Karlsson. Sent upptäckte jag Joakim Pirinens Socker-Conny och Joakim Lindengren, men där tog det slut. Jag fick förvisso Art Spiegelmans Maus i julklapp av mina föräldrar, men jag fastnade aldrig riktigt för serieformatet.

    Neil Gaimans The Sandman: Preludes & Nocturnes var dock en angenäm överraskning. Att läsa serier är fortfarande ovant, men att läsa serier med djup och eftertanke är något annat. Berättelserna fungerar såklart som fristående berättelser, men de ingår även som delar av ett större universum där alla dörrar står öppna: figurer från all världens mytologier träffas och blandas med moderna seriefigurer i en värld där allt är möjligt.

    Så det var här jag började, efter att ha sett serien. Såklart kändes mycket igen, och såklart finns det så mycket mer i den tecknade versionen. Som att Morpheus pratbubblor är vit text på svart i stället för tvärtom. Eller att hans ögon växlar mellan skugga och ljus beroende på hans sinnesstämning.

    Huvudpersonen i The Sandman är Morpheus, en av de ändlösa (The Endless). De ändlösa är en syskonskara bestående av sju syskon: Dream (Morpheus), Death, Destiny, Despair, Desire, Delirium (Delight) och Destruction. Var och en styr över sina egna riken. De påverkar människornas liv, men är varken gudar eller mytologiska varelser: The Endless are the anthropomorphic representations of powerful natural forces they embody.

    Preludes and Nocturnes berättar historien om hur Morpheus blir infångad av magiker som egentligen vill fånga lillasyster Death, om hur han sitter fången och om hur han slutligen blir fri. Vi får följa honom när han återtar sina förlorade ägodelar, när han beger sig till helvetet. Det och mycket mer. Ni som sett Netflix-serien (Säsong 1) kommer känna igen er eftersom serien följer boken.

    Bästa kapitlet är The Sound of Her Wings. Ni som minns serien Dead like Me (Mitt liv som död på svenska) känner förmodligen igen upplägget, även om Death inte är fullt lika trulig som Toilet Seat Girl. Ni som minns Kent och funderar över referensen till drömmens syster behöver inte fundera längre: det är hit den går.

    Köp The Sandman Volume 1: Preludes & Nocturnes här eller här. Åter till The Sandman.

    Kapitel
    • Sleep of the Just
    • Imperfect Hosts
    • Dream a Little Dream of Me
    • A Hope in Hell
    • Passengers
    • 24 Hours
    • Sound and Fury
    • The Sound of Her Wings

    Betyg: 5 av 5.
  • Einstürzende Neubauten på Liseberg

    Einstürzende Neubauten på Liseberg

    Einstürzende Neubauten på Liseberg? För 30 år sedan hade unga jag skrattat högt och trott att jag hört fel. Neubauten? Liseberg? Nä nä. Inte då. Men så följde det ena året det andra tätt i spåren, jag åldrades utan att märka det, och slutligen kändes tanken inte ett dugg konstig längre.

    Jag tror att de skulle ha spelat där redan i september 2020, och att den konserten blev inställd på grund av Covid, och minns jag inte fel så blev det precis likadant 2021. 2022 däremot blev det av. Och i det längsta var jag tveksam. Einstürzende Neubauten på Liseberg? Min ungdoms hjältar vägg i vägg med Kaninlandet? På samma scen som Lotta på Liseberg? Ni hör ju själva hur det låter. Och inte ville väl jag se att min ungdoms hjältar blivit gubbar precis som jag själv blivit. Ändå bokade jag biljetter åt mig och åt de som ville följa med.

    Vi blev till slut en hel skara. Alla barnen utom två, äldsta dotterns pojkvän samt jag och min fru. Yngsta dotterns första riktiga konsert med ett band vars namn hon inte ens kunde uttala. Trötta fötter efter en heldag på Liseberg. Nästan bara medelålders personer i publiken. Mest gubbar som jag. Och så väntan, väntan och väntan.

    Och så kom bandet in på scenen. Min ungdoms hjältar förklädda till gubbar i kostymer, med glittersmink, solhattar och munskydd. En kundvagn syntes på scenen, liksom PVC-rör, jetmotorturbiner och en mäktig Gibson Thunderbird-bas. Först litet försiktigt trevande men ganska snart storslaget, dynamiskt och kraftfullt. Moget, inte gubbigt. Eftertänksamt och uttrycksfullt, utan ett spår av den febrigt hudlösa betongångest som definierade deras ljudbild på 80-talet.

    Bredvid scenen, åt Kaninlandet till, tändes kvällens första stjärnor och mätte långsamt upp jordens rörelse under tiden vi stod där. Och på scenen, en bit ifrån oss men ändå ganska nära, skapades tidlös skönhet i bjärt kontrast till nöjesfältets alla ljud. Bandet spelade ingen av de låtar som jag växt upp med. Inget från någon skiva före 2000. Ändå var det en av de bästa konserterna jag varit på.

    Halvvägs in vänder jag mig till min yngsta dotter. Frågar om hon gillar musiken. Nej, säger hon och tindrar med ögonen. Men det är skitbra! Det är så man känner igen en kulturupplevelse.

    Läs mer här: neubauten.org.

  • Gulliver kommer hem

    Gulliver kommer hem

    Lemuel Gulliver kommer hem till Rothertithe den 5:e december 1715. Han har då varit ute på fyra långa resor, som alla slutat med att han på ett eller annat sätt blivit skeppsbruten och hamnat på märkliga platser med lika märkliga varelser. Allra senast kommer han från Houyhnhnmernas land, och hans hemkomst blir minst sagt problematisk.

    Trots att hans fru och familj möter honom med stor glädje, så kan han inte fördra deras sällskap. När hans fru ger honom en kyss, så svimmar han och är medvetslös nästan en timme, och under det kommande året kan han inte ens vara i samma rum som sin familj. Hos sina hästar trivs han däremot, och han spenderar mycket tid i stallet där han talar med dem på deras eget språk.

    Gulliver kommer hem som en ny människa till en gammal värld. Under sin tid hos Houyhnhnmerna har han lärt sig alla de moraliska och intellektuella tillkortakommanden som hör till den mänskliga rasen, och han kan inte förlika sig med tanken på att han hör hemma bland dem, och inte hos de ädla, visa och på alla sätt överlägsna Houyhnhnmerna.

    Slutligen, efter flera år, låter han emellertid sin fru sitta med honom vid bordet när han äter. Visserligen sitter hon så långt bort från honom som man kan komma, och han har stoppat näsan full med lavendel eller tobaksblad för att slippa känna hennes lukt, men det är ändå ett framsteg. Kanske inte världens lyckligaste äktenskap, men de bor i alla fall under samma tak.

    Läs mer om Gullivers resor i boken med samma namn. Eller, som originalets titel lyder: Gulliver’s Travels, or Travels into Several Remote Nations of the World. In Four Parts. By Lemuel Gulliver, First a Surgeon, and then a Captain of Several Ships.

  • Till Getmans rike

    Till Getmans rike

    I går kväll bestämde vi oss, jag och äldste sonen: till våren åker vi till Getmans rike. Det är förstås en bit att åka, men vi kan göra oss en heldag med naturupplevelser när vi ändå är ute och åker. Alla barn som vill får åka med, och kanske får vi träffa getmannen…

    Planen är att vi först åker till Garphyttans nationalpark, och att vi längs vägen gör nedslag i den perssonska historien. Hela släkten på min mors sida kommer från Närke, och jag tror att det är viktigt att veta varifrån man kommer. Var man har sina rötter. Barnen behöver dessutom höra närkesmål på riktigt, och inte bara pappas elaka imitationer. Getmans rike tar vi på hemvägen, och med litet tur har det börjat skymma när vi kommer dit.

    Söker man på YouTube om Getmans rike så hittar man flera filmer som handlar mer om getmannen än om naturreservatet. Kanske är det så att det är mer intressant att åka dit för att ha varit där eller för att eventuellt träffa getmannen, och jag skall inte sticka under stol med att det är just därför jag själv åker dit. Men jag tänker att kommer man väl dit så är förhoppningsvis naturupplevelsen i sig den som är mest värd.

    Det återstår att se hur länge myten om getmannen lever kvar, för en myt är det. En modern myt. Jack Werner redogör för mytens ursprung i en av poddarna nedan, och det är fascinerande att höra om hur en mytologisk varelse skapas av fragment av sinsemellan tämligen disparata element: en galen forskare i Maryland, en man som klär ut sig till get och lever med getter, och slutligen en varelse som byter skepnad, kan imitera tal och som lurar med sig folk ut i skogen.

    Läs mer om Getmans rike här eller här. Läs mer om getmannen här.

  • Ekopark Omberg

    Ekopark Omberg

    Ekopark Omberg har en stor plats i mitt hjärta. Jag har har varit där fler gånger än jag kan räkna, och alltid med familjen. Och vackert är det så det räcker till, berget som tronar på Vätterns östra strand. Allra vackrast är det på våren, när bokskogen spruckit upp i skimrande grönt.

    Bokskogen i Ekopark Omberg
    Bokskogen i Ekopark Omberg

    Det finns en mängd olika leder att följa, och alla utgår de från Stocklycke Ekoparkscenter. Alla leder är mer eller mindre kuperade, somliga lätta att gå och andra betydligt svårare. Inte sällan slingrar stigarna sig tätt invid branterna och stupen ner mot Vättern, och där går man med hisnande utsikt och hjärtat i halsgropen.

    Ellen Keys led går genom skiftande miljöer och passerar Ellen Keys hus längs vägen upp mot Hjässan, bergets högsta punkt och med milsvid utsikt över Vätterns blå vatten och Östgötaslättens vidder. Leden är 6 km lång och passar alldeles perfekt som en introduktion till berget.

    Älvarumsleden är något längre än Ellen Keys led, och bjuder på en mängd intressanta naturmiljöer och vackra utsiktspunkter. Man passerar bland annat naturreservatet Storpissan, och om man så önskar kan man ta sig upp till Marbergets stup, där vinjettbilden till den här texten är tagen.

    Omberg runt har jag ännu inte haft nöjet att gå, men det skall nog inte vara helt omöjligt att lura med sig barnen en gång till framåt vårkanten. Det är dryga 26 kilometer runt, men jag vill tro att det är väl värt tiden och besväret. Orkar man inte hela vägen så kan man gå fram till Västra väggar, njuta av den vidunderliga utsikten och sedan gå tillbaka till Stocklycke.

    Och vill ingen åka med, så åker jag ensam. På våren, när det är som vackrast, och när ljuset i bokskogens lövverk blir sådär overkligt skimrande grönt.

    Läs mer om Omberg här eller här.

  • WomenMen på Sagateatern

    WomenMen på Sagateatern

    Det är alltid något speciellt med julkonserter. På samma sätt som att man nästan alltid vet vad som kommer att hända på julafton, men inte riktigt, så vet man nästan alltid vad som kommer hända på julkonserten. Nästan alltid, men inte riktigt. Konserten med WomenMen på Sagateatern var precis så speciell som man kan önska sig!

    Jag kan knappt komma ihåg när jag var på julkonsert sist. Förr om åren så brukade jag ju alltid stå i kören, förutom den där gången som min kör, Canbrah, gjorde sin sista julkonsert eftersom körledaren, Maestro Kalle Gollnik, skulle byta jobb. När han slutade, så slutade också kören, men det är en annan historia som får berättas en annan gång. Den konserten var kanske mer känsloladdad än många andra konserter jag varit på, vilket gjorde den än mer speciell.

    Nu satt jag i publiken igen, och tillsammans med mig min familj. Vi kom inte mangrant som vi brukar eftersom barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån. Fyra tappra kom för att lyssna, och den femte stod på scenen. Nästa år kanske vi får med oss de övriga två, men fem av sju är ganska bra, på sitt sätt.

    Och vi blev inte besvikna. Musiken är som alltid omedelbar, och även om man nästan alltid vet hur den kommer att låta, så blir man ändå lika förvånad som förundrad över vad arrangemangen gör för melodierna. Jag som är van vid ”bonnakör”, det vill säga kyrkokör från landet, hittade något helt nytt i musiken. Stora stämmor med många röster låter annorlunda än små stämmor med få. Fatta mig rätt nu: jag älskade och älskar fortfarande den bonnakör jag en gång sjöng i, men detta var något annat.

    Julkonserten med WomenMen på Sagateatern var en speciell upplevelse, och det blev en perfekt start på julen. Tack WomenMen och tack Maestro för detta!

    Här kan du läsa mer om WomenMen: womenmen.se.

  • Främlingen

    Främlingen

    Jag läste såklart Albert Camus Främlingen i min vilda ungdom, och jag trodde säkert då att jag förstod vad jag läste. Ändå minns jag knappt att jag läst den, och än mindre vad boken handlade om. Allra minst kanske vad den betyder. Nu har jag i mogen ålder läst om den, med mycket god behållning.

    Mamma dog i natt. Eller i går kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ”Mor avliden. Begravning i morgon. Högaktningsfullt.” Det betyder inget. Kanske var det i går.

    Albert Camus, Främlingen

    Så börjar romanen, och ni som läst vet ju hur den slutar. Vi får följa Meursault, som huvudpersonen heter, från det att han utan att röra en min begraver sin mor, skaffar sig en fästmö, dödar en namnlös arab och döms till döden, till det att han slutligen formulerar sin ståndpunkt och driver ut fängelseprästen ur sin cell, dagen före sin avrättning.

    Och så klart är berättelsen absurd. Så här kan det inte gå till, eller hur? Själv skriver Camus att Främlingen ingår i ”det absurdas triptyk”, tillsammans med Myten om Sisyfos och Caligula, vilka alla utkom samma år, 1942. Meursault blir bäraren av idén att allt som sker och att alla val vi gör i grund och botten saknar mening. Vi är utslungade i tillvaron som i en exil utan återvändo. Ingenting betyder någonting. Där fängelseprästen kan se Jesus ansikte framträda bland stenarna i fängelseväggen som ett hopp om frälsning, ser Meursault ingenting. Det enda ansikte han förgäves sökt där, ett ansikte med solens färg och begärets eld, är hans fästmö Maries ansikte.

    Eller kan det gå till så här? Är berättelsen verkligen absurd? Ju fler människor jag träffar med någon form av NPF-diagnos, desto mer benägen är jag att tro att Meursault mycket väl skulle kunnat vara en av dem om han levt i dag. Så klart fanns det människor på Camus tid som i dag skulle fått en NPF-diagnos, men kunskapen om NPF fanns inte då. Därmed fanns inte heller någon förståelse för hur människor med NPF fungerar. Kanske hade berättelsen slutat annorlunda om den skrivits i dag, kanske inte.

    Jag tror att jag förstår Främlingen bättre nu när jag varken är ung eller vild och läser på ett annat sätt. Kanske kommer jag att förstå den ännu bättre när jag läser om den om 30 år, när jag är gammal och grå på riktigt. Läs den du också – den är värd det!

    Här kan du köpa boken. Eller här. Samma peng!

    Betyg: 3 av 5.