Jag åker till Komosse naturreservat med jämna mellanrum. Minst ett par gånger om året, och gärna tidigt om morgonen så att jag och de som följer med kan ha med oss frukost att äta i lugn och ro i tystnaden. Det är tystnaden jag söker nämligen, och ödsligheten. Och båda finns där, bara någon mil bort.
Vägen till Komosse snirklar sig fram genom tassemarkerna, med skogen tätt inpå. Det går inte att köra fort, ens om man skulle vilja det, och det får ta den tid det tar. Parkeringen är förhoppningsvis tom när man kommer, men även om det står bilar där så betyder det inte att man kommer att se någon annan människa ändå. Så stor är mossen.
Stigen övergår snart i spänger, träden blir lägre och skogen spricker upp för att låta mossen ta över och öppna upp sig så långt ögat kan nå. Man behöver inte gå länge för att hitta lugnet och tystnaden. Varje gång jag går här känns det som att komma hem. Inte för att jag skulle vilja bo här, men jag skulle nog vilja vara här litet oftare.
Jag tror säkert att initierade fågelskådare och drivna fältbiologer ser helt andra saker än jag gör. En fågel är en fågel är en fågel, och mossa är precis just det: mossa. Mitt fokus är ett annat: ödsligheten är det jag ser, och jag ser min plats i den. Min plats på jorden.
Snart nog åker jag till Komosse naturreservat igen. Kanske får jag med mig något av barnen, kanske inte. I värsta fall åker jag själv, men det är roligare med sällskap. Det var länge sedan nu, och det känns att det är dags. Ödsligheten kallar!