Tivedens nationalpark var verkligen ett äventyr. Jag och gossarna startade tidigt på morgonen eftersom det är en bit att åka: nästan hela vägen upp längs Vättern och därefter ett par mil till i djup, tät skog. Vuxna barn med körkort gör heldagsutflykter så mycket enklare, eftersom man kan dela på körningen och slippa dra hela lasset själv.
Men vilken vildmark det var. Det är inte så svårt att förstå att folk inte gärna gav sig in i skogen här förr i tyden. Även nu med röjda stigar var terrängen svårforcerad, brant, tvär och närmast vresig, men också trolskt vacker och storslagen. Vi gick två av lederna: Trollkyrkorundan före lunch och Stenkällerundan efter. Barnen gick utan knot, och det märks att gammal faktiskt är äldst, hela tiden.
Trollkyrkorundan är inte särskilt lång om man bara ser till antalet kilometer, men den är oerhört krävande för oss vanliga vandrare. Det är nästan lika mycket ner som upp, och stundom är det så brant att man bara kan ta sig fram med hjälp av trappor. Utsikten från Lilla Trollkyrkan är magnifik, även om vi inte kunde se Vadstena på andra sidan Vättern.
Stenkällerundan är inte heller den särskilt lång, men den var trots detta desto mer krävande. Kanske inte så mycket för unga och spänstiga människor, men för gamla gubbar som jag blev det en riktig strapats. Stenkällan, som givit leden dess namn, är ett hålrum som bildats av tre väldiga stenblock som staplats på varandra under istiden. Vi krånglade oss ner hela vägen, skrev våra namn i gästboken och gick sedan tillbaka till entrén.
Tivedens nationalpark återvänder vi gärna till någon gång. Det var många ställen som vi inte riktigt hann med, men en annan dag hinner vi säkert om vi inte har så bråttom därifrån.
Läs mer här.