Jag läste såklart Albert Camus Främlingen i min vilda ungdom, och jag trodde säkert då att jag förstod vad jag läste. Ändå minns jag knappt att jag läst den, och än mindre vad boken handlade om. Allra minst kanske vad den betyder. Nu har jag i mogen ålder läst om den, med mycket god behållning.
Mamma dog i natt. Eller i går kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ”Mor avliden. Begravning i morgon. Högaktningsfullt.” Det betyder inget. Kanske var det i går.
Albert Camus, Främlingen
Så börjar romanen, och ni som läst vet ju hur den slutar. Vi får följa Meursault, som huvudpersonen heter, från det att han utan att röra en min begraver sin mor, skaffar sig en fästmö, dödar en namnlös arab och döms till döden, till det att han slutligen formulerar sin ståndpunkt och driver ut fängelseprästen ur sin cell, dagen före sin avrättning.
Och så klart är berättelsen absurd. Så här kan det inte gå till, eller hur? Själv skriver Camus att Främlingen ingår i ”det absurdas triptyk”, tillsammans med Myten om Sisyfos och Caligula, vilka alla utkom samma år, 1942. Meursault blir bäraren av idén att allt som sker och att alla val vi gör i grund och botten saknar mening. Vi är utslungade i tillvaron som i en exil utan återvändo. Ingenting betyder någonting. Där fängelseprästen kan se Jesus ansikte framträda bland stenarna i fängelseväggen som ett hopp om frälsning, ser Meursault ingenting. Det enda ansikte han förgäves sökt där, ett ansikte med solens färg och begärets eld, är hans fästmö Maries ansikte.
Eller kan det gå till så här? Är berättelsen verkligen absurd? Ju fler människor jag träffar med någon form av NPF-diagnos, desto mer benägen är jag att tro att Meursault mycket väl skulle kunnat vara en av dem om han levt i dag. Så klart fanns det människor på Camus tid som i dag skulle fått en NPF-diagnos, men kunskapen om NPF fanns inte då. Därmed fanns inte heller någon förståelse för hur människor med NPF fungerar. Kanske hade berättelsen slutat annorlunda om den skrivits i dag, kanske inte.
Jag tror att jag förstår Främlingen bättre nu när jag varken är ung eller vild och läser på ett annat sätt. Kanske kommer jag att förstå den ännu bättre när jag läser om den om 30 år, när jag är gammal och grå på riktigt. Läs den du också – den är värd det!