Einstürzende Neubauten på Liseberg? För 30 år sedan hade unga jag skrattat högt och trott att jag hört fel. Neubauten? Liseberg? Nä nä. Inte då. Men så följde det ena året det andra tätt i spåren, jag åldrades utan att märka det, och slutligen kändes tanken inte ett dugg konstig längre.
Jag tror att de skulle ha spelat där redan i september 2020, och att den konserten blev inställd på grund av Covid, och minns jag inte fel så blev det precis likadant 2021. 2022 däremot blev det av. Och i det längsta var jag tveksam. Einstürzende Neubauten på Liseberg? Min ungdoms hjältar vägg i vägg med Kaninlandet? På samma scen som Lotta på Liseberg? Ni hör ju själva hur det låter. Och inte ville väl jag se att min ungdoms hjältar blivit gubbar precis som jag själv blivit. Ändå bokade jag biljetter åt mig och åt de som ville följa med.
Vi blev till slut en hel skara. Alla barnen utom två, äldsta dotterns pojkvän samt jag och min fru. Yngsta dotterns första riktiga konsert med ett band vars namn hon inte ens kunde uttala. Trötta fötter efter en heldag på Liseberg. Nästan bara medelålders personer i publiken. Mest gubbar som jag. Och så väntan, väntan och väntan.
Och så kom bandet in på scenen. Min ungdoms hjältar förklädda till gubbar i kostymer, med glittersmink, solhattar och munskydd. En kundvagn syntes på scenen, liksom PVC-rör, jetmotorturbiner och en mäktig Gibson Thunderbird-bas. Först litet försiktigt trevande men ganska snart storslaget, dynamiskt och kraftfullt. Moget, inte gubbigt. Eftertänksamt och uttrycksfullt, utan ett spår av den febrigt hudlösa betongångest som definierade deras ljudbild på 80-talet.
Bredvid scenen, åt Kaninlandet till, tändes kvällens första stjärnor och mätte långsamt upp jordens rörelse under tiden vi stod där. Och på scenen, en bit ifrån oss men ändå ganska nära, skapades tidlös skönhet i bjärt kontrast till nöjesfältets alla ljud. Bandet spelade ingen av de låtar som jag växt upp med. Inget från någon skiva före 2000. Ändå var det en av de bästa konserterna jag varit på.
Halvvägs in vänder jag mig till min yngsta dotter. Frågar om hon gillar musiken. Nej, säger hon och tindrar med ögonen. Men det är skitbra! Det är så man känner igen en kulturupplevelse.
Läs mer här: neubauten.org.