dawnrazor.se

Etikett: Jag var där!

Jag var där när det hände!

  • Calliope, epikens och elegins musa

    Calliope, epikens och elegins musa

    I vintras, när vi var och hälsade på sonen som tillsammans med sina stridskamrater vaktade Hans Majestät Konungen, passade vi på att besöka Drottningholms slott. Vi träffade även på Calliope, epikens och elegins musa på en trappavsats inne på slottet en kall vinterdag. Det var bistert utomhus, och isen låg fortfarande på Mälaren, men slottet var trots lågsäsong öppet för allmänheten och marginellt varmare än utomhus.

    På väg upp till den andra våningen passerade vi en samling skulpturer som föreställer de nio musorna, Mnemosynes döttrar. Clio, historieskrivarnas musa kände jag till sedan gammalt men de andra sju kände jag knappt till alls. Förutom Calliope då, som jag stött på i Sandman-världen. Där råkar hon förvisso ganska illa ut innan hon räddas av Morpheus: hon tillfångatas och utnyttjas av två misslyckade författare som genom sina övergrepp vinner ära och berömmelse. Förmodligen gick det bättre för henne i verkligheten, eller vad man nu skall kalla den mytologiska världen.

    Calliope avbildas oftast med en bokrulle eller en skrivtavla, men statyn på Drottningholm bär en tjock bok under ena armen och en lagerkrans närmast hjärtat. Enligt mytologin är hon mor till Orpheus, och det var hon som lärde honom att sjunga. Hon räknas ibland som den musa som Homeros åkallade i Iliaden och Odysséen, och tillika åkallar Vergilius henne i Aeniden. Dante apostroferar henne i Purgatorio och till och med Bob Dylan ägnar henne en strof i Mother of Muses.

    Jag kan tänka mig att det finns en lång rad av misslyckade författare som förgäves försökt att vinna denna musas gunst. Jag är såklart en av dem, men jag kan ändå skryta med att en gång ha träffat henne, Callliope, epikens och elegins musa, på en trappavsats på ett vinterkallt slott. Så kanske skall jag inte ge upp hoppet riktigt ännu. En dag kanske hon ler även mot mig, vem vet?

  • En försvarares dårtal

    En försvarares dårtal

    En försvarares dårtal är Siri von Essens fiktiva genmäle till Strindbergs version av historien om deras förhållande. Siri gestaltas på Göteborgs stadsteater av Siri Fagerudd, och föreställningen ges i direkt anslutning till En dåres försvarstal. Detta är en av årets höjdpunkter: födelsedagsteater med nästan hela familjen, i år för fjärde gången om jag räknar rätt.

    Den Siri vi möter på scenen tar inga fångar. På mjuk, sjungande finlandssvenska ger hon oss sin version av historien, osminkat och naket. Hennes sanning slår hårt eftersom orden hon klär den i klingar så melodiskt, och kanske ännu hårdare när hon emellanåt förgör sina antagonister på deras egen dialekt. Med finlandsfärjan som fond häller hon i sig öl efter öl och vältrar sig i sin förnedring. Friherrinnan Siri von Essen har blivit en pinsam vulgodrottning som under en halvtimme varje kväll tar selfies med fulla finnar på våning 8 när buffén har stängt.

    Men hon är samtidigt mycket mer än så. Siri, både Strindbergs ex och den Siri som spelar henne, rör sig omärkligt mellan 1800-tal och nutid, mellan det subtila och det vulgära och mellan glödande kärlek och iskallt hat. Amy Winehouse’s Back to Black blir det perfekta karaoke-valet och framförs precis så taffligt som man kan önska sig, men ändå med en känsla som känns så äkta och så stark att den lämnar en eftersmak av avslagen Karhu, direkt ur burken.

    Under kvällen har vi fått höra båda parternas slutpläderingar, och frågan är inte vilken av dessa som är sann. Ni som läst Berättelsen om Pi vet att den stora frågan egentligen är en annan. Inget handlar om vilken historia som är sann, utan vilken man föredrar, och jag föredrar nog Siri von Essens. En försvarares dårtal vann mitt hjärta, och blev en perfekt avslutning på kvällen.

    Läs mer här. Jag skriver också om En dåres försvarstal här.

    Betyg: 4 av 5.
  • En dåres försvarstal

    En dåres försvarstal

    Sedan några år tillbaka firar vi min födelsedag genom att samla hela familjen och gå på teater. Inte sällan går vi ut och äter också, men det är teaterbesöket som är det viktigaste. I år går vi och ser En dåres försvarstal på Göteborgs stadsteater med Eskil Lundgren i huvudrollen. Samma kväll ges även En försvarares dårtal, som är Siri von Essens version av historien.

    Föreställningen inleds med att August själv kliver halvklädd upp på scenen och börjar berätta sin historia. Han styrker sig längs vägen ur flaskor och glas, han spelar musik på vevgrammofon och han klär sig i maklig takt tills han till slut är färdig med sin monolog och klar att gå ut. För oss sena tiders barn är illusionen perfekt: Strindberg ser ut och för sig precis som vi förväntar oss, även om han själv säkert hade haft en del att säga om hur han framställs.

    Vi vet såklart att vi måste ta det han säger med en nypa salt. Det vi ser är en partsinlaga i en lika blodig som smärtsam skilsmässa, levererad av den svenska historiens mest vältalige kvinnohatare. Vi hör vad han säger, och kanske låter vi oss förtrollas av hans ord, men vi vet också att han inte berättar allt som hänt och att han förmodligen framställer sig själv, sin ex-fru Siri och alla andra på ett sätt som bara gynnar just honom. Vi vet och vi hör, och vi låter oss förtrollas. Har vi kanske dömt honom för hårt?

    Troligen inte. Han ville säkert väl emellanåt, och kanske ångrade han sig emellanåt på riktigt när han fattade att han gjort dumt, och dessutom är han ju vår litteräre gigant, eller hur, och då borde man ju få ta ut svängarna litet? Men nej, vi har nog inte dömt honom för hårt. Med storhet kommer ansvar, och det räcker inte att vara en gigant om man samtidigt uppför sig som ett asshole.

    En dåres försvarstal avslutas med att August själv lämnar scenen, nu färdigklädd och redo att möta världen. Han har sagt sitt och tagit sin hämnd, och är nog ganska nöjd med sig själv. Men. Siri fick inte riktigt så hon teg, utan hon bidar sin tid längst bak på scenen, och när giganten gått tar hon den i besittning.

    Läs mer här eller här. Jag skriver också om En försvarares dårtal här.

    Betyg: 3.5 av 5.
  • Einstürzende Neubauten på Liseberg

    Einstürzende Neubauten på Liseberg

    Einstürzende Neubauten på Liseberg? För 30 år sedan hade unga jag skrattat högt och trott att jag hört fel. Neubauten? Liseberg? Nä nä. Inte då. Men så följde det ena året det andra tätt i spåren, jag åldrades utan att märka det, och slutligen kändes tanken inte ett dugg konstig längre.

    Jag tror att de skulle ha spelat där redan i september 2020, och att den konserten blev inställd på grund av Covid, och minns jag inte fel så blev det precis likadant 2021. 2022 däremot blev det av. Och i det längsta var jag tveksam. Einstürzende Neubauten på Liseberg? Min ungdoms hjältar vägg i vägg med Kaninlandet? På samma scen som Lotta på Liseberg? Ni hör ju själva hur det låter. Och inte ville väl jag se att min ungdoms hjältar blivit gubbar precis som jag själv blivit. Ändå bokade jag biljetter åt mig och åt de som ville följa med.

    Vi blev till slut en hel skara. Alla barnen utom två, äldsta dotterns pojkvän samt jag och min fru. Yngsta dotterns första riktiga konsert med ett band vars namn hon inte ens kunde uttala. Trötta fötter efter en heldag på Liseberg. Nästan bara medelålders personer i publiken. Mest gubbar som jag. Och så väntan, väntan och väntan.

    Och så kom bandet in på scenen. Min ungdoms hjältar förklädda till gubbar i kostymer, med glittersmink, solhattar och munskydd. En kundvagn syntes på scenen, liksom PVC-rör, jetmotorturbiner och en mäktig Gibson Thunderbird-bas. Först litet försiktigt trevande men ganska snart storslaget, dynamiskt och kraftfullt. Moget, inte gubbigt. Eftertänksamt och uttrycksfullt, utan ett spår av den febrigt hudlösa betongångest som definierade deras ljudbild på 80-talet.

    Bredvid scenen, åt Kaninlandet till, tändes kvällens första stjärnor och mätte långsamt upp jordens rörelse under tiden vi stod där. Och på scenen, en bit ifrån oss men ändå ganska nära, skapades tidlös skönhet i bjärt kontrast till nöjesfältets alla ljud. Bandet spelade ingen av de låtar som jag växt upp med. Inget från någon skiva före 2000. Ändå var det en av de bästa konserterna jag varit på.

    Halvvägs in vänder jag mig till min yngsta dotter. Frågar om hon gillar musiken. Nej, säger hon och tindrar med ögonen. Men det är skitbra! Det är så man känner igen en kulturupplevelse.

    Läs mer här: neubauten.org.

  • WomenMen på Sagateatern

    WomenMen på Sagateatern

    Det är alltid något speciellt med julkonserter. På samma sätt som att man nästan alltid vet vad som kommer att hända på julafton, men inte riktigt, så vet man nästan alltid vad som kommer hända på julkonserten. Nästan alltid, men inte riktigt. Konserten med WomenMen på Sagateatern var precis så speciell som man kan önska sig!

    Jag kan knappt komma ihåg när jag var på julkonsert sist. Förr om åren så brukade jag ju alltid stå i kören, förutom den där gången som min kör, Canbrah, gjorde sin sista julkonsert eftersom körledaren, Maestro Kalle Gollnik, skulle byta jobb. När han slutade, så slutade också kören, men det är en annan historia som får berättas en annan gång. Den konserten var kanske mer känsloladdad än många andra konserter jag varit på, vilket gjorde den än mer speciell.

    Nu satt jag i publiken igen, och tillsammans med mig min familj. Vi kom inte mangrant som vi brukar eftersom barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån. Fyra tappra kom för att lyssna, och den femte stod på scenen. Nästa år kanske vi får med oss de övriga två, men fem av sju är ganska bra, på sitt sätt.

    Och vi blev inte besvikna. Musiken är som alltid omedelbar, och även om man nästan alltid vet hur den kommer att låta, så blir man ändå lika förvånad som förundrad över vad arrangemangen gör för melodierna. Jag som är van vid ”bonnakör”, det vill säga kyrkokör från landet, hittade något helt nytt i musiken. Stora stämmor med många röster låter annorlunda än små stämmor med få. Fatta mig rätt nu: jag älskade och älskar fortfarande den bonnakör jag en gång sjöng i, men detta var något annat.

    Julkonserten med WomenMen på Sagateatern var en speciell upplevelse, och det blev en perfekt start på julen. Tack WomenMen och tack Maestro för detta!

    Här kan du läsa mer om WomenMen: womenmen.se.