Etikett: Scen

En försvarares dårtal är Siri von Essens fiktiva genmäle till Strindbergs version av historien om deras förhållande. Siri gestaltas på Göteborgs stadsteater av Siri Fagerudd, och föreställningen ges i direkt anslutning till En dåres försvarstal. Detta är en av årets höjdpunkter: födelsedagsteater med nästan hela familjen, i år för fjärde gången om jag räknar rätt.

Den Siri vi möter på scenen tar inga fångar. På mjuk, sjungande finlandssvenska ger hon oss sin version av historien, osminkat och naket. Hennes sanning slår hårt eftersom orden hon klär den i klingar så melodiskt, och kanske ännu hårdare när hon emellanåt förgör sina antagonister på deras egen dialekt. Med finlandsfärjan som fond häller hon i sig öl efter öl och vältrar sig i sin förnedring. Friherrinnan Siri von Essen har blivit en pinsam vulgodrottning som under en halvtimme varje kväll tar selfies med fulla finnar på våning 8 när buffén har stängt.

Men hon är samtidigt mycket mer än så. Siri, både Strindbergs ex och den Siri som spelar henne, rör sig omärkligt mellan 1800-tal och nutid, mellan det subtila och det vulgära och mellan glödande kärlek och iskallt hat. Amy Winehouse’s Back to Black blir det perfekta karaoke-valet och framförs precis så taffligt som man kan önska sig, men ändå med en känsla som känns så äkta och så stark att den lämnar en eftersmak av avslagen Karhu, direkt ur burken.

Under kvällen har vi fått höra båda parternas slutpläderingar, och frågan är inte vilken av dessa som är sann. Ni som läst Berättelsen om Pi vet att den stora frågan egentligen är en annan. Inget handlar om vilken historia som är sann, utan vilken man föredrar, och jag föredrar nog Siri von Essens. En försvarares dårtal vann mitt hjärta, och blev en perfekt avslutning på kvällen.

Läs mer här. Jag skriver också om En dåres försvarstal här.

Sedan några år tillbaka firar vi min födelsedag genom att samla hela familjen och gå på teater. Inte sällan går vi ut och äter också, men det är teaterbesöket som är det viktigaste. I år går vi och ser En dåres försvarstal på Göteborgs stadsteater med Eskil Lundgren i huvudrollen. Samma kväll ges även En försvarares dårtal, som är Siri von Essens version av historien.

Föreställningen inleds med att August själv kliver halvklädd upp på scenen och börjar berätta sin historia. Han styrker sig längs vägen ur flaskor och glas, han spelar musik på vevgrammofon och han klär sig i maklig takt tills han till slut är färdig med sin monolog och klar att gå ut. För oss sena tiders barn är illusionen perfekt: Strindberg ser ut och för sig precis som vi förväntar oss, även om han själv säkert hade haft en del att säga om hur han framställs.

Vi vet såklart att vi måste ta det han säger med en nypa salt. Det vi ser är en partsinlaga i en lika blodig som smärtsam skilsmässa, levererad av den svenska historiens mest vältalige kvinnohatare. Vi hör vad han säger, och kanske låter vi oss förtrollas av hans ord, men vi vet också att han inte berättar allt som hänt och att han förmodligen framställer sig själv, sin ex-fru Siri och alla andra på ett sätt som bara gynnar just honom. Vi vet och vi hör, och vi låter oss förtrollas. Har vi kanske dömt honom för hårt?

Troligen inte. Han ville säkert väl emellanåt, och kanske ångrade han sig emellanåt på riktigt när han fattade att han gjort dumt, och dessutom är han ju vår litteräre gigant, eller hur, och då borde man ju få ta ut svängarna litet? Men nej, vi har nog inte dömt honom för hårt. Med storhet kommer ansvar, och det räcker inte att vara en gigant om man samtidigt uppför sig som ett asshole.

En dåres försvarstal avslutas med att August själv lämnar scenen, nu färdigklädd och redo att möta världen. Han har sagt sitt och tagit sin hämnd, och är nog ganska nöjd med sig själv. Men. Siri fick inte riktigt så hon teg, utan hon bidar sin tid längst bak på scenen, och när giganten gått tar hon den i besittning.

Läs mer här eller här. Jag skriver också om En försvarares dårtal här.