Kategori: Musik

Einstürzende Neubauten på Liseberg? För 30 år sedan hade unga jag skrattat högt och trott att jag hört fel. Neubauten? Liseberg? Nä nä. Inte då. Men så följde det ena året det andra tätt i spåren, jag åldrades utan att märka det, och slutligen kändes tanken inte ett dugg konstig längre.

Jag tror att de skulle ha spelat där redan i september 2020, och att den konserten blev inställd på grund av Covid, och minns jag inte fel så blev det precis likadant 2021. 2022 däremot blev det av. Och i det längsta var jag tveksam. Einstürzende Neubauten på Liseberg? Min ungdoms hjältar vägg i vägg med Kaninlandet? På samma scen som Lotta på Liseberg? Ni hör ju själva hur det låter. Och inte ville väl jag se att min ungdoms hjältar blivit gubbar precis som jag själv blivit. Ändå bokade jag biljetter åt mig och åt de som ville följa med.

Vi blev till slut en hel skara. Alla barnen utom två, äldsta dotterns pojkvän samt jag och min fru. Yngsta dotterns första riktiga konsert med ett band vars namn hon inte ens kunde uttala. Trötta fötter efter en heldag på Liseberg. Nästan bara medelålders personer i publiken. Mest gubbar som jag. Och så väntan, väntan och väntan.

Och så kom bandet in på scenen. Min ungdoms hjältar förklädda till gubbar i kostymer, med glittersmink, solhattar och munskydd. En kundvagn syntes på scenen, liksom PVC-rör, jetmotorturbiner och en mäktig Gibson Thunderbird-bas. Först litet försiktigt trevande men ganska snart storslaget, dynamiskt och kraftfullt. Moget, inte gubbigt. Eftertänksamt och uttrycksfullt, utan ett spår av den febrigt hudlösa betongångest som definierade deras ljudbild på 80-talet.

Bredvid scenen, åt Kaninlandet till, tändes kvällens första stjärnor och mätte långsamt upp jordens rörelse under tiden vi stod där. Och på scenen, en bit ifrån oss men ändå ganska nära, skapades tidlös skönhet i bjärt kontrast till nöjesfältets alla ljud. Bandet spelade ingen av de låtar som jag växt upp med. Inget från någon skiva före 2000. Ändå var det en av de bästa konserterna jag varit på.

Halvvägs in vänder jag mig till min yngsta dotter. Frågar om hon gillar musiken. Nej, säger hon och tindrar med ögonen. Men det är skitbra! Det är så man känner igen en kulturupplevelse.

Läs mer här: neubauten.org.

Det är alltid något speciellt med julkonserter. På samma sätt som att man nästan alltid vet vad som kommer att hända på julafton, men inte riktigt, så vet man nästan alltid vad som kommer hända på julkonserten. Nästan alltid, men inte riktigt. Konserten med WomenMen på Sagateatern var precis så speciell som man kan önska sig!

Jag kan knappt komma ihåg när jag var på julkonsert sist. Förr om åren så brukade jag ju alltid stå i kören, förutom den där gången som min kör, Canbrah, gjorde sin sista julkonsert eftersom körledaren, Maestro Kalle Gollnik, skulle byta jobb. När han slutade, så slutade också kören, men det är en annan historia som får berättas en annan gång. Den konserten var kanske mer känsloladdad än många andra konserter jag varit på, vilket gjorde den än mer speciell.

Nu satt jag i publiken igen, och tillsammans med mig min familj. Vi kom inte mangrant som vi brukar eftersom barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån. Fyra tappra kom för att lyssna, och den femte stod på scenen. Nästa år kanske vi får med oss de övriga två, men fem av sju är ganska bra, på sitt sätt.

Och vi blev inte besvikna. Musiken är som alltid omedelbar, och även om man nästan alltid vet hur den kommer att låta, så blir man ändå lika förvånad som förundrad över vad arrangemangen gör för melodierna. Jag som är van vid ”bonnakör”, det vill säga kyrkokör från landet, hittade något helt nytt i musiken. Stora stämmor med många röster låter annorlunda än små stämmor med få. Fatta mig rätt nu: jag älskade och älskar fortfarande den bonnakör jag en gång sjöng i, men detta var något annat.

Julkonserten med WomenMen på Sagateatern var en speciell upplevelse, och det blev en perfekt start på julen. Tack WomenMen och tack Maestro för detta!

Här kan du läsa mer om WomenMen: womenmen.se.