Kategori: Litteratur

  • En dåres försvarstal

    En dåres försvarstal

    Sedan några år tillbaka firar vi min födelsedag genom att samla hela familjen och gå på teater. Inte sällan går vi ut och äter också, men det är teaterbesöket som är det viktigaste. I år går vi och ser En dåres försvarstal på Göteborgs stadsteater med Eskil Lundgren i huvudrollen. Samma kväll ges även En försvarares dårtal, som är Siri von Essens version av historien.

    Föreställningen inleds med att August själv kliver halvklädd upp på scenen och börjar berätta sin historia. Han styrker sig längs vägen ur flaskor och glas, han spelar musik på vevgrammofon och han klär sig i maklig takt tills han till slut är färdig med sin monolog och klar att gå ut. För oss sena tiders barn är illusionen perfekt: Strindberg ser ut och för sig precis som vi förväntar oss, även om han själv säkert hade haft en del att säga om hur han framställs.

    Vi vet såklart att vi måste ta det han säger med en nypa salt. Det vi ser är en partsinlaga i en lika blodig som smärtsam skilsmässa, levererad av den svenska historiens mest vältalige kvinnohatare. Vi hör vad han säger, och kanske låter vi oss förtrollas av hans ord, men vi vet också att han inte berättar allt som hänt och att han förmodligen framställer sig själv, sin ex-fru Siri och alla andra på ett sätt som bara gynnar just honom. Vi vet och vi hör, och vi låter oss förtrollas. Har vi kanske dömt honom för hårt?

    Troligen inte. Han ville säkert väl emellanåt, och kanske ångrade han sig emellanåt på riktigt när han fattade att han gjort dumt, och dessutom är han ju vår litteräre gigant, eller hur, och då borde man ju få ta ut svängarna litet? Men nej, vi har nog inte dömt honom för hårt. Med storhet kommer ansvar, och det räcker inte att vara en gigant om man samtidigt uppför sig som ett asshole.

    En dåres försvarstal avslutas med att August själv lämnar scenen, nu färdigklädd och redo att möta världen. Han har sagt sitt och tagit sin hämnd, och är nog ganska nöjd med sig själv. Men. Siri fick inte riktigt så hon teg, utan hon bidar sin tid längst bak på scenen, och när giganten gått tar hon den i besittning.

    Läs mer här eller här. Jag skriver också om En försvarares dårtal här.

    Betyg: 3.5 av 5.
  • The Sandman Volume 1

    The Sandman Volume 1

    Som så många andra som inte läser vuxenserier upptäckte jag inte The Sandman innan jag såg serien på Netflix. Efter att ha sett serien i sin helhet (11 avsnitt i säsong 1, och en säsong till kommer!) blev jag såklart sugen på att läsa, och hittade två böcker i serien på Science Fiction-bokhandeln.

    För mig har tecknade serier under större delen av mitt liv varit. Stålmannen och Fantomen, Kalle Anka och 91:an Karlsson. Sent upptäckte jag Joakim Pirinens Socker-Conny och Joakim Lindengren, men där tog det slut. Jag fick förvisso Art Spiegelmans Maus i julklapp av mina föräldrar, men jag fastnade aldrig riktigt för serieformatet.

    Neil Gaimans The Sandman: Preludes & Nocturnes var dock en angenäm överraskning. Att läsa serier är fortfarande ovant, men att läsa serier med djup och eftertanke är något annat. Berättelserna fungerar såklart som fristående berättelser, men de ingår även som delar av ett större universum där alla dörrar står öppna: figurer från all världens mytologier träffas och blandas med moderna seriefigurer i en värld där allt är möjligt.

    Så det var här jag började, efter att ha sett serien. Såklart kändes mycket igen, och såklart finns det så mycket mer i den tecknade versionen. Som att Morpheus pratbubblor är vit text på svart i stället för tvärtom. Eller att hans ögon växlar mellan skugga och ljus beroende på hans sinnesstämning.

    Huvudpersonen i The Sandman är Morpheus, en av de ändlösa (The Endless). De ändlösa är en syskonskara bestående av sju syskon: Dream (Morpheus), Death, Destiny, Despair, Desire, Delirium (Delight) och Destruction. Var och en styr över sina egna riken. De påverkar människornas liv, men är varken gudar eller mytologiska varelser: The Endless are the anthropomorphic representations of powerful natural forces they embody.

    Preludes and Nocturnes berättar historien om hur Morpheus blir infångad av magiker som egentligen vill fånga lillasyster Death, om hur han sitter fången och om hur han slutligen blir fri. Vi får följa honom när han återtar sina förlorade ägodelar, när han beger sig till helvetet. Det och mycket mer. Ni som sett Netflix-serien (Säsong 1) kommer känna igen er eftersom serien följer boken.

    Bästa kapitlet är The Sound of Her Wings. Ni som minns serien Dead like Me (Mitt liv som död på svenska) känner förmodligen igen upplägget, även om Death inte är fullt lika trulig som Toilet Seat Girl. Ni som minns Kent och funderar över referensen till drömmens syster behöver inte fundera längre: det är hit den går.

    Köp The Sandman Volume 1: Preludes & Nocturnes här eller här. Åter till The Sandman.

    Kapitel
    • Sleep of the Just
    • Imperfect Hosts
    • Dream a Little Dream of Me
    • A Hope in Hell
    • Passengers
    • 24 Hours
    • Sound and Fury
    • The Sound of Her Wings

    Betyg: 5 av 5.
  • Främlingen

    Främlingen

    Jag läste såklart Albert Camus Främlingen i min vilda ungdom, och jag trodde säkert då att jag förstod vad jag läste. Ändå minns jag knappt att jag läst den, och än mindre vad boken handlade om. Allra minst kanske vad den betyder. Nu har jag i mogen ålder läst om den, med mycket god behållning.

    Mamma dog i natt. Eller i går kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ”Mor avliden. Begravning i morgon. Högaktningsfullt.” Det betyder inget. Kanske var det i går.

    Albert Camus, Främlingen

    Så börjar romanen, och ni som läst vet ju hur den slutar. Vi får följa Meursault, som huvudpersonen heter, från det att han utan att röra en min begraver sin mor, skaffar sig en fästmö, dödar en namnlös arab och döms till döden, till det att han slutligen formulerar sin ståndpunkt och driver ut fängelseprästen ur sin cell, dagen före sin avrättning.

    Och så klart är berättelsen absurd. Så här kan det inte gå till, eller hur? Själv skriver Camus att Främlingen ingår i ”det absurdas triptyk”, tillsammans med Myten om Sisyfos och Caligula, vilka alla utkom samma år, 1942. Meursault blir bäraren av idén att allt som sker och att alla val vi gör i grund och botten saknar mening. Vi är utslungade i tillvaron som i en exil utan återvändo. Ingenting betyder någonting. Där fängelseprästen kan se Jesus ansikte framträda bland stenarna i fängelseväggen som ett hopp om frälsning, ser Meursault ingenting. Det enda ansikte han förgäves sökt där, ett ansikte med solens färg och begärets eld, är hans fästmö Maries ansikte.

    Eller kan det gå till så här? Är berättelsen verkligen absurd? Ju fler människor jag träffar med någon form av NPF-diagnos, desto mer benägen är jag att tro att Meursault mycket väl skulle kunnat vara en av dem om han levt i dag. Så klart fanns det människor på Camus tid som i dag skulle fått en NPF-diagnos, men kunskapen om NPF fanns inte då. Därmed fanns inte heller någon förståelse för hur människor med NPF fungerar. Kanske hade berättelsen slutat annorlunda om den skrivits i dag, kanske inte.

    Jag tror att jag förstår Främlingen bättre nu när jag varken är ung eller vild och läser på ett annat sätt. Kanske kommer jag att förstå den ännu bättre när jag läser om den om 30 år, när jag är gammal och grå på riktigt. Läs den du också – den är värd det!

    Här kan du köpa boken. Eller här. Samma peng!

    Betyg: 3 av 5.